Hästar kommer hästar går, men några dom i hjärtat består...

Som så många andra hästtjejer har det kommit och gått ett antal ridskolehästar och andra genom mina hästår. Jag tror det kan bli aningen tjatigt att gå igenom dem allihop, men de som gjort ett extra avtryck tänkte jag presentera lite!

Var helt oförstående varför folk reagerade på hans namn och tyckte
det var konstigt och lite småknäppt. Idag kan jag förstå dem :P

Den mörka fuxen till höger är Jägermeister. En ståtlig herre på 172 cm (nästan säker) som kom till ridskolan det sista året jag red där. Han var privathäst men skulle gå med på lektioner, vilket han gjorde hela våren. Den stora jätten charmade mig och jag tror han startade min kärlek för stora storhästar. Jag hann att rida honom två gånger och han var helt fantastisk. På hösten flyttade han över till privatstallet och vips fick jag min första, och enda, privatsköthäst. Drömmen för en 13-åring. Men säg den lycka som varar...han blev halt, blev inte bättre och det bestämdes att det var bäst att ta bort honom. Trots två tidigare sköthästar som varit tvugna att tas bort tror jag att han var den första som faktiskt fick tårar, dne stora fina jätten...

Vilde Bill.

En liten b-ponny (tänk att man varit så liten att man kunnat rida såna!!) som stod på Hagehill i Hindås där jag var på ridläger några gånger. 

Jag var på den tiden ganska ängslig när det kom till hoppning, men den här herren såg till att jag kom på andra tankar. Gjorde ett språng på 1 meter en gång och på en b-ponny med en ängslig ryttare känns det högt. Men idag är hoppning det bästa jag vet så han hjälpte nog till en del den där knasponnyn.

Ett jullov tog jag hand om en kompis häst några dagar. Jag hade precis slutat på ridskolan då jag vantrivdes förfärligt. Hade en sjukt otrevlig ridlärare och stämningen i stallet var inte bättre den. Men tack vare det fick jag min första medryttarhäst!

Tootsie, en fin New Forest dam som inte gillade trafik speciellt mycket. Särskilt inte bussar och lastbilar. Men förutom det var hon världens mysigaste. Blev till slut jättebra vän med ägaren och vi hade massa roligt för oss ihop kommande tid.

Mr Magaluf. En amerikansk travare jag hade på foder några underbara månader. Han är den häst som för alltid kommer finnas någonstans i mitt hjärtas vrår. Jag ångrar faktiskt än idag att han fick åka hem...han förtjänar ett helt eget inlägg så det får räcka så länge.

Det här är Nicco. Min första och hittills enda alldeles egna ponny. En riktig läromästare som jag skulle träna med och kanske till och med tävla någon gång. D-ponny, New Forest. Jag hade honom i två månader, men han fick åka tillbaka när min rädsla tog över. Vet än idag inte om det var det dummaste beslut jag gjort eller ett av de bättre...

Nicco hade nämligen en härlig ovana att stå på två ben så fort vi red ut. Som en positiv bieffekt är jag idag inte särskilt rädd om en häst skulle småhoppa eller småresa sig. Men den dagen han reste sig i nerförsbacke och höll på att ramla över mig var droppen. Jag blev helt enkelt alldeles för rädd.

Tänk om jag bara jobbat över testandet? Tagit mer hjälp och kommit över hans ovana? Han var helt fantastisk att rida, kunde allt och hoppade som en klocka. Hoppas han kom till någon som kom till bot med problemet och fick många lyckliga år mer honom...

Ja oj vad långt det blev. Ångrar mycket med mina sista häst-år. Samtidigt som jag inte gör det, för hade saker inte blivit som det blivit hade mitt liv också sett helt annorlunda ut och jag är ju lycklig idag. 

Men - jag jobbar mot en häst och oavsett hur lång tid det är tills den dagen kommer så ska den komma en vacker dag...